Skelettkvinnan alltså

Inte nog med att jag, personligen, känner ett stort obehag inför döda människor, jag har också svårt att förstå hur något kan uppta en människa så fullständigt att hon har så mycket tid med att syssla med sin hobby.


Vi noterar att skelett inte sitter ihop, eller hur? Senor, ligament med mera löses ju upp allt eftersom. Så... Den här skelettkvinnan... Varje gång hon poserar om sina lekkamrater så blir det ju ett sjuhelsickes mickel med att få med alla delar. Vi har ju 206 ben i kroppen.

Tänk er att ni ska flytta ett stort pussel nån gång per dag*flera dagar i veckan/månaden/året. Ett pussel som inte sitter ihop, utan bara ligger bredvid varandra.

Jag skulle bli tokig på alla smådelar, skulle tappa bort nån tarsal där, en nackkota här, en tand som rullar in under soffan och får stanna där till gud vet när.
Hon måste vara väldigt hängiven. Och det beundrar jag i smyg.
Efter ett par flyttar skulle jag få bryt och skita fullständigt i om Börje var komplett när jag flyttar honom. Efter någon vecka skulle inte ett enda skelett vara komplett, utan Sofia skulle ha delar från Rulle, Ove och Vanja och alla skulle vara del av varandra.

Det kanske är en del av skeletttantens parafili, gemenskapen som skildras på ett konstnärligt sätt när man inte längre vet vems revben som petar en i ryggen.

Som en fotnot måste jag få förklara mitt obehag. Jag är sjuksköterska, grundad och uppläxad i vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag vet att när hjärtat slutar slå hos en döende människa så är det bara så.
Jag arbetar med döende människor, och jag älskar det. Jag älskar att kunna hjälpa deras ångest, att prata om vad de tror händer efter döden, om de är nöjda med sina liv, att badda en panna, hjälpa någon dricka sin sista whisky med mera.
Men när sista andetaget är draget vill jag bort så fort som möjligt.


Jag är FRUKTANSVÄRT rädd för att den döda människan ska vakna igen och försöka äta upp mig. Zombies är det värsta jag vet, och ja, jag vet att det inte händer. Men när det händer, så kommer det att börja på sjukhuset. Det är en fasansfull fjantig övertygad skräck jag har. Jag är inte stolt över det, men accepterar det. Vissa är obotligt rädda för spindlar och jag för döda människor.

I mitt jobb ingår att göra iordning en avliden. Tvätta, raka ansiktet, borsta tänder, kamma hår, klä på och det där man gör. Jag gör det, utan tvekan, om det behövs. Och jag är ganska bra på att göra min avlidna patient fin.
Det går väldigt bra om patienten har lösgom och jag slipper sätta in tänderna. Så länge tänderna inte sitter på plats kan de inte skada mig.

Men lämna mig i rummet, mitt i tvättandet, så kommer jag stå bredvid sängen, med psalmboken i händerna, redo att slå till om den avlidne börjar röra på sig.


Jag är en sådan hemsk människa...

Alltså... usch...


Kommentarer


Kommentera inlägget här:


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback

Mitt i ett eventyr

En sjuksköterskas vardagsblogg

RSS 2.0