Inte nog med att jag, personligen, känner ett stort obehag inför döda människor, jag har också svårt att förstå hur något kan uppta en människa så fullständigt att hon har så mycket tid med att syssla med sin hobby.


Vi noterar att skelett inte sitter ihop, eller hur? Senor, ligament med mera löses ju upp allt eftersom. Så... Den här skelettkvinnan... Varje gång hon poserar om sina lekkamrater så blir det ju ett sjuhelsickes mickel med att få med alla delar. Vi har ju 206 ben i kroppen.

Tänk er att ni ska flytta ett stort pussel nån gång per dag*flera dagar i veckan/månaden/året. Ett pussel som inte sitter ihop, utan bara ligger bredvid varandra.

Jag skulle bli tokig på alla smådelar, skulle tappa bort nån tarsal där, en nackkota här, en tand som rullar in under soffan och får stanna där till gud vet när.
Hon måste vara väldigt hängiven. Och det beundrar jag i smyg.
Efter ett par flyttar skulle jag få bryt och skita fullständigt i om Börje var komplett när jag flyttar honom. Efter någon vecka skulle inte ett enda skelett vara komplett, utan Sofia skulle ha delar från Rulle, Ove och Vanja och alla skulle vara del av varandra.

Det kanske är en del av skeletttantens parafili, gemenskapen som skildras på ett konstnärligt sätt när man inte längre vet vems revben som petar en i ryggen.

Som en fotnot måste jag få förklara mitt obehag. Jag är sjuksköterska, grundad och uppläxad i vetenskap och beprövad erfarenhet. Jag vet att när hjärtat slutar slå hos en döende människa så är det bara så.
Jag arbetar med döende människor, och jag älskar det. Jag älskar att kunna hjälpa deras ångest, att prata om vad de tror händer efter döden, om de är nöjda med sina liv, att badda en panna, hjälpa någon dricka sin sista whisky med mera.
Men när sista andetaget är draget vill jag bort så fort som möjligt.


Jag är FRUKTANSVÄRT rädd för att den döda människan ska vakna igen och försöka äta upp mig. Zombies är det värsta jag vet, och ja, jag vet att det inte händer. Men när det händer, så kommer det att börja på sjukhuset. Det är en fasansfull fjantig övertygad skräck jag har. Jag är inte stolt över det, men accepterar det. Vissa är obotligt rädda för spindlar och jag för döda människor.

I mitt jobb ingår att göra iordning en avliden. Tvätta, raka ansiktet, borsta tänder, kamma hår, klä på och det där man gör. Jag gör det, utan tvekan, om det behövs. Och jag är ganska bra på att göra min avlidna patient fin.
Det går väldigt bra om patienten har lösgom och jag slipper sätta in tänderna. Så länge tänderna inte sitter på plats kan de inte skada mig.

Men lämna mig i rummet, mitt i tvättandet, så kommer jag stå bredvid sängen, med psalmboken i händerna, redo att slå till om den avlidne börjar röra på sig.


Jag är en sådan hemsk människa...

Alltså... usch...

Lördag.

Lööööördag...

 

Äntligen lördag, för vissa...

Och Bara lördag?, för andra.

 

Jag sällar mig till kategori 2.

 

 

I måndags jobbade jag sista dagen på 6 veckor, och tror ni inte att jag lyckades löneförhandla till mig 1900:- extra i månaden? Starkt jobbat, Lindström.

Vården är inget yrke för den som vill bada i pengar, men det duger för att överleva och kunna leva.

 

I tisdags for jag och mamma till Umeå, i princip så tidigt att dygnet inte hade vaknat än.

Eller nej, klockan var bara tio i sex, men i alla fall.

Strax efter sju var i Umeå, på Västra Norrlandsgatan 17 där jag blev inskriven och nerdrogad på Polarkliniken.

När jag vaknade igen hade jag förlagt 1755g hud, mådde illa och var en trött skit som blev masserad på näsan av en snäll sköterska.

 

På kvällen fick jag ett blodtrycksfall, låg och flämtade som en fisk på torra land och tänkte "jaja, det är väl inte ett så tokigt sätt att dö på", men med lite snabbt infunderar vätska mådde jag hyggligt igen. Under natten gnagde jag i mig en halv kebabrulle.

 

På onsdagen innan hemgång lade de om min mage, hittade ett litet hål och klämde ut tre deciliter blodblandad vätska. De tog nytt blodvärde på mig som var strax över hundra. De behöll mig till 15-tiden när de tog nästa värde, strax över nittio. De skickade in mig till Umeå sjukhus.

Jag lades in på urologen, skrattade trots en aning magvärk, och de tog nytt blodvärde var sjätte timme. Det fortsatte sjunka till det på torsdag morgon var stabilt lågt kring 73.

 

På fredag morgon låg det på 69. Och jag ska stanna över helgen.

 

Jag har inte haft några större känningar av detta sjunkande blodvärde. Lite trött och en aning frusen, men frusenheten har i alla fall gått över.

 

Det kommer fortfarande blodig vätska i dränaget, men det har lugnat sig lite. Ska få lite sockerlösning intravenöst på en strax.

 

 

Jag är en sån löjlig bibeltroende människa som inte vill ta emot blod.

Helst inte alltså.

Men hade jag märkt att kroppen börjat ta ordentligt med stryk, att jag bara låg och flämtade och inte orkade något alls, då hade jag nog tagit emot en transfusion. Men jag mår ju hyggligt bra och fnissar nervöst åt mig själv. Mina patienter på jobbet har oftast en transfusionsgräns på 90 eller 80. Men då får vi tänka på att de är långt mycket sjukare än mig i sin cancer eller njursjukdom utan större resurser eller marginaler.

Jag tror inte jag presenterat min kille för er, så jag tänkte ta och berätta lite om honom. I typ punktform och lite enformighet.

 

 

Vi träffades på internet efter att min man varit otrogen och lämnat mig. Jag tänkte kika lite på dating och se vad som fanns därute. På första sidan jag var på hittade jag honom, kikade lite på bilden, läste lite och tänkte "Den där!". Vi träffades några veckor senare, jag var ute med några tjejkompisar på O'learys och han bara kom in till stan och mötte oss där. Hur många killar skulle våga det? Komma ensam till en grupp tjejer...

 

Han är ungefär lika lång som ett snöre, och väger väl ungefär som en säck fjädrar. Han ser lite ut som flaggstång alltså.

Han har breda axlar och är väldigt stark.

Han har typ inget underhudsfett och cirka artontusen magrutor.

 

 

Hans armar och händer har stora vener som jag ÄLSKAR att känna på. De är så spänstiga och välfyllda.

Han har väldigt fula fötter.

Men världens snällaste ögon.

Och vackra tänder.

 

Runda utstående öron som är så söta att jag vill gnaga på dem.

Luktar så djuriskt gott. Han luktar maskin, motorolja, solbränd nacke, svett och en aning deoderant. Jag kan lukta i hans armhåla och nacke en hel dag om jag fick.

 

Han har blont hår och rött skägg.

Världens minsta stjärt.

Fast just nu har han ljusgrönt hår och matchar mitt röda hår. Primärfärgsparet ska vi kanske kalla oss, får vi barn blir det familjebild där barnet har blått hår.

Han har ett enormt hus som han (och jag ibland) renoverar på hyfsat egen hand. Han har en hund, tre bilar, två traktorer, tre fungerade två-hjuliga fordon, ett ofungerande, en släpkärra och två jordgubbsland. Och en tung lastbil.

.

 

Han var den som först höll hand, kramades och pussades.

Jag vägrade faktiskt den första pussen eftersom han luktade skuk ur munnen, så det blev en kindpuss.

Jag var den som först sa "jag älskar dig", han har inte sagt det tillbaka och lär väl inte göra det på ett par hundra år. Det är jobbigt att umgås och trivas med någon man älskar som inte älskar en tillbaka, det gör ont. Men jag håller hoppet uppe och ger inte upp i första taget, han kan ta lång tid på sig ibland. Jag intalar mig att han lägger ner mycket tid på det som betyder nåt för honom.

 

Han kan diska och dammsuga.

Han tar tag i saker.

Han har väldigt fula och nötta kalsonger, han ska få fler av mig.

Det kan hända att hans foppatofflor försvinner på mystiskt sätt också...

Han förväntar sig aldrig nåt av mig och blir överraskad när jag gör något för honom. Och det är likadant med mig.

Han är otålig och när han får en idé så gör han nåt av den ganska raskt.

Allvarsam och lekfull.

Klok och hjärnsläppig.

Snäll men rättvis.

Nöjd men förbättringsintriktad.

 

Underbar.