Lördag.

Lööööördag...

 

Äntligen lördag, för vissa...

Och Bara lördag?, för andra.

 

Jag sällar mig till kategori 2.

 

 

I måndags jobbade jag sista dagen på 6 veckor, och tror ni inte att jag lyckades löneförhandla till mig 1900:- extra i månaden? Starkt jobbat, Lindström.

Vården är inget yrke för den som vill bada i pengar, men det duger för att överleva och kunna leva.

 

I tisdags for jag och mamma till Umeå, i princip så tidigt att dygnet inte hade vaknat än.

Eller nej, klockan var bara tio i sex, men i alla fall.

Strax efter sju var i Umeå, på Västra Norrlandsgatan 17 där jag blev inskriven och nerdrogad på Polarkliniken.

När jag vaknade igen hade jag förlagt 1755g hud, mådde illa och var en trött skit som blev masserad på näsan av en snäll sköterska.

 

På kvällen fick jag ett blodtrycksfall, låg och flämtade som en fisk på torra land och tänkte "jaja, det är väl inte ett så tokigt sätt att dö på", men med lite snabbt infunderar vätska mådde jag hyggligt igen. Under natten gnagde jag i mig en halv kebabrulle.

 

På onsdagen innan hemgång lade de om min mage, hittade ett litet hål och klämde ut tre deciliter blodblandad vätska. De tog nytt blodvärde på mig som var strax över hundra. De behöll mig till 15-tiden när de tog nästa värde, strax över nittio. De skickade in mig till Umeå sjukhus.

Jag lades in på urologen, skrattade trots en aning magvärk, och de tog nytt blodvärde var sjätte timme. Det fortsatte sjunka till det på torsdag morgon var stabilt lågt kring 73.

 

På fredag morgon låg det på 69. Och jag ska stanna över helgen.

 

Jag har inte haft några större känningar av detta sjunkande blodvärde. Lite trött och en aning frusen, men frusenheten har i alla fall gått över.

 

Det kommer fortfarande blodig vätska i dränaget, men det har lugnat sig lite. Ska få lite sockerlösning intravenöst på en strax.

 

 

Jag är en sån löjlig bibeltroende människa som inte vill ta emot blod.

Helst inte alltså.

Men hade jag märkt att kroppen börjat ta ordentligt med stryk, att jag bara låg och flämtade och inte orkade något alls, då hade jag nog tagit emot en transfusion. Men jag mår ju hyggligt bra och fnissar nervöst åt mig själv. Mina patienter på jobbet har oftast en transfusionsgräns på 90 eller 80. Men då får vi tänka på att de är långt mycket sjukare än mig i sin cancer eller njursjukdom utan större resurser eller marginaler.